Jag har vid flera tillfällen fått frågan om hur jag hittat motivationen att starta min viktresa och hur jag gör för att orka fortsätta.... Motivation är olika för olika människor.... Vad som motiverar mig kanske inte motiverar dig, men jag vill i alla fall besvara frågorna jag fått om det hela. Hur började min resa och hur hittar jag motivationen att fortsätta. Här är mina tankar och funderingar och min motivation till att klara det här!
Varning för långt långt långt inlägg!!
Varning för långt långt långt inlägg!!
Först och främst så handlar denna viktresa nog mest om att hitta tillbaka till mig själv, till den jag alltid varit. Det handlar inte om vikten, det handlar inte om jag varit överviktig eller ej. Jag bedömer inte andra - eller mig själv - utifrån vikten (eller andra parametrar), MEN jag har mått dåligt och inte känt igen mig själv senaste åren. Min övervikt var endel av detta mående såklart!
Jag blev gravid med Aston vid 39 års ålder, fick problem med min rygg och kunde de sista månaderna av graviditeten knappt röra mig mer än 5 minuter utan att gråta. Det resulterade i +25 kg på vågen, en vikt jag aldrig blev av med då han föddes. Jag gick ner ca 10 kg efter att Aston föddes och vägde drygt 15 kg för mycket då jag blev gravid med Charlie 2,5 år senare. Då vi väntade honom tränade jag under HELA graviditeten och gick "bara" upp 7 kg... Jag klarade mig utan ryggvärk och sånt... De kg jag gick upp gick jag också snabbt ner efter förlossningen... Men sista 2 åren har vikten smugit sig upp på mig och redan då Aston var liten sa jag att om jag någon gång närmar mig maxvikten som höggravid MÅSTE jag ta tag i det hela.
Jag blev gravid med Aston vid 39 års ålder, fick problem med min rygg och kunde de sista månaderna av graviditeten knappt röra mig mer än 5 minuter utan att gråta. Det resulterade i +25 kg på vågen, en vikt jag aldrig blev av med då han föddes. Jag gick ner ca 10 kg efter att Aston föddes och vägde drygt 15 kg för mycket då jag blev gravid med Charlie 2,5 år senare. Då vi väntade honom tränade jag under HELA graviditeten och gick "bara" upp 7 kg... Jag klarade mig utan ryggvärk och sånt... De kg jag gick upp gick jag också snabbt ner efter förlossningen... Men sista 2 åren har vikten smugit sig upp på mig och redan då Aston var liten sa jag att om jag någon gång närmar mig maxvikten som höggravid MÅSTE jag ta tag i det hela.
Det är dock inte lika lätt som det låter, eller hur?!
För 5 år sen startade min fina vän Karin sin resa på Itrim och fick mycket fina resultat. Redan då, för 5 år sen, bestämde jag mig för att jag skulle se över om Itrim passade mig då barnen blev större. Tiden gick och jag la ju som bekant på mig ett och annat kg efter min sista graviditet.... Jag kände inte längre igen mig själv, jag har aldrig förut varit överviktig. Men att se sig själv i spegeln, var som att se någon annan. Att leva ett parallellt liv på något sätt. Det var jag, men ändå inte...
Förra året, i januari 2015, så började jag på allvar fundera på att göra något åt det hela. Tog foton i en helkroppsspegel på jobbet. Så ledsamt att se de bilderna, MEN jag tog inte tag i det hela i alla fall... Tiden, orken, energin, ekonomin... Allt måste stämma... JAG måste bestämma mig. Det gick inte att andra försökte peppa mig. JAG behövde ta ett beslut själv.
Det gick ett år, ganska precis ett år... Precis före årsskiftet fick min bästa väninna en stroke. Hon blev så sjuk! Det var en chock!! För mig, för henne, för hennes familj och alla vännerna. Hon, min fina vän!! En stroke som gjorde att hon inte kunde prata med mig på flera veckor, där hennes liv totalt förändrades där och då... Så många gånger de gick in i hennes hjärna för att plocka ut de två propparna.... Vilka men skulle hon få? En oro som var så stark!
Jag själv gick omkring med huvudvärk, något jag alltid haft - ända sen jag var liten så det var egentligen inget jag la mkt vikt vid egentligen. Men denna värk var annorlunda, den satt i nacken och pulserade runt i huvudet. Satt sällan på samma plats. När jag la mig på kvällarna var det som om jag hade ett pulserande ljud i öronen, det slutade först då jag somnade. Som att hjärtat satt i öronen... Tankarna började snurra... Om min fina vän fick en stroke, vad säger att inte jag kan få det?! Kanske huvudvärken jag hade var en föraning? Och hur ska jag kunna "skälla" på min väninna - att det är självklart att man inte kan jobba 7 dagar i veckan från morgon till kväll utan att något händer - om jag inte gör något åt min egen situation?? Det var dags att ta tag i min vikt, en gång för alla!
DÄR i slutet på mars i år hade det där 15 månader långa tänkandet och det dåliga måendet omvandlats till ett BESLUT! Det var dags! 15 månader, det är sjukt lång tid att bestämma sig på.... Men jag var bekväm, är bekväm.... Det var liksom så stort, hela mitt liv måste rivas upp, skakas om, förändras!! Och egentligen är det tråkigt att något så stort, omvälvande och chockerande som svår sjukdom ska få en att verkligen ta tag i sitt liv. Men jag gjorde det, jag bestämde mig DÄR och DÅ!
Jag pratade med Fredrik, som bara sa "KÖR!!!"... Så inom loppet av 4-5 dagar var jag igång från beslut och göra research om bästa metoden för mig till att börja träna på Itrim och gå på VLCD-drickorna. Jag tog mig inte tid att tänka på om det låg rätt i tiden, för oavsett när jag skulle valt att börja så hade det inte varit den bästa tiden. Jag körde bara igång!
Dagen innan jag började på Itrim upptäckte jag att jag hade skyhögt blodtryck (150/100 på jobbet och 180/100 hos läkaren). En arbetskollega sa till mig att min huvudvärk lät precis som hennes symtom på högt blodtryck. Jag trodde henne inte, jag hade ju aldrig haft högt blodtryck. Men det hade jag, det blev ytterligare en motor att gå ner i vikt (och ja, jag fick klartecken från min läkare). Valet att gå ner i vikt hade jag ju redan tagit, det högra blodtrycket var bara ännu en faktor som visade att NU var det dags för en livsstilsförändring.
Min motivation när det känns tungt och trist och jobbigt och motigt är att JAG kan påverka mitt liv till det bättre! Att få slippa sjukdomar, att ha gråtit med min väninna och insett att inget ont som inte har nått gott med sig för oss båda... Att hitta mig själv... Att ha ork, att känna mig stark, att må bra!! Att jag kan, att jag vill, att det går!
Det ÄR motigt, det ÄR jobbigt, men det är faktiskt ALDRIG trist!! Har jag ont om tid tänker jag att en 30 minuters PW räcker, tid som jag kanske ändå lägger på att surfa på FB för att "varva ner"... Och så går jag.... Och numer tänker jag att om jag ändå tagit på mig skorna och går kan jag lika gärna gå en timme.... Om jag nu ändå går liksom...
Att det tagit tid att skriva om min motivation, att berätta om det är för att min fina vän ville att jag skulle vänta. Att ge henne tid att läka och hitta tillbaka till SIG! Och tid, det måste man få! Både jag och hon har förändrats under de här månaderna, till det bättre måste jag säga...
Vad som motiverar dig kan jag inte sia om.... Man måste nog gå ganska djupt för att hitta sin riktiga motivation, att våga bestämma sig och genomföra en sån omvälvande resa. För mig handlade det inte bara om att det skulle stå 62 kg på vågen igen. Det är ett för stort och ogripbart mål när man är därborta där allt är som jobbigast liksom. Idag, fem månader senare, har det inte varit så svårt som det kändes då. Men tröskeln ATT ta steget är så jäkla stort och det svåraste är att bestämma sig och sätta igång. Sen går det av bara farten, i takt med att kilona rasar kommer också orken och glädjen tillbaka. I alla fall för mig!
Om du står i funderingarna på att förändra ditt liv, så kan jag bara säga att det är DU som måste bestämma dig och du måste göra det för dig själv. Det går inte om du försöker göra det för att tillfredsställa andra. När du väl bestämt dig, hitta en metod som du tror på och kör på den... Hatta inte mellan olika metoder, du måste låta din kropp få en chans att ställa om sig! Om du halkar av från banan, låt det vara så för den gången och fortsätt bara med ditt nya liv istället för att skuldbelägga dig själv.... Det är bara du som kan förändra ditt liv, och du kan bara göra det för att du vill det... Vi kommer alla att halka av från banan ibland, vi är ju bara människor. Jag vägrar att säga att man fuskar, för då blir det liksom legitimt att fortsätta.... För fuskar man en gång kan man lika gärna fortsätta gång på gång, för jag har ju redan gjort det dåliga.
För mig handlar det om medvetna val, där och då. Det kommer alla gånger vara värt att stoppa den där kakan i munnen vid nåt tillfälle, men låt det var en eller två kakor istället för hela kakfatet osv... Att unna sig är viktigt, men att unna sig varje dag är inte heller så bra.... Jag tror på nåt jag läste i nån tidning häromdagen: det är bättre att äta hälsosamt sex dagar i veckan och unna sig en dag i veckan istället för att äta hälsosamt några veckor om året.... Så ja, jag har bestämt mig! När jag är i balans ska jag vara snäll mot mig själv, göra medvetna val och om jag nån gång halkar dit är det inte hela världen så länge det inte är varje dag!
För jag ska aldrig aldrig aldrig mer tillbaka! Jag har lovat mig själv det. Jag vet att det är svårt, att kroppen säkert kommer sträva efter att gå upp i vikt igen. Men jag har lovat mig själv och mitt mående att jag INTE ska dit igen! Jag har fått - och får - verktyg som jag nu jobbar med i det dagliga livet. Och även om det inte är lätt med alla hjärnspöken, frestelser och annat så SKA jag lyckas! Så är det bara!
Och orkade du läsa ända hit, så en eloge till dig. Det var ett svamligt och långt inlägg det här.... Men ack så viktigt för mig att få ner på pränt ;)
Puss och kram!!!!
För 5 år sen startade min fina vän Karin sin resa på Itrim och fick mycket fina resultat. Redan då, för 5 år sen, bestämde jag mig för att jag skulle se över om Itrim passade mig då barnen blev större. Tiden gick och jag la ju som bekant på mig ett och annat kg efter min sista graviditet.... Jag kände inte längre igen mig själv, jag har aldrig förut varit överviktig. Men att se sig själv i spegeln, var som att se någon annan. Att leva ett parallellt liv på något sätt. Det var jag, men ändå inte...
Förra året, i januari 2015, så började jag på allvar fundera på att göra något åt det hela. Tog foton i en helkroppsspegel på jobbet. Så ledsamt att se de bilderna, MEN jag tog inte tag i det hela i alla fall... Tiden, orken, energin, ekonomin... Allt måste stämma... JAG måste bestämma mig. Det gick inte att andra försökte peppa mig. JAG behövde ta ett beslut själv.
Det gick ett år, ganska precis ett år... Precis före årsskiftet fick min bästa väninna en stroke. Hon blev så sjuk! Det var en chock!! För mig, för henne, för hennes familj och alla vännerna. Hon, min fina vän!! En stroke som gjorde att hon inte kunde prata med mig på flera veckor, där hennes liv totalt förändrades där och då... Så många gånger de gick in i hennes hjärna för att plocka ut de två propparna.... Vilka men skulle hon få? En oro som var så stark!
Jag själv gick omkring med huvudvärk, något jag alltid haft - ända sen jag var liten så det var egentligen inget jag la mkt vikt vid egentligen. Men denna värk var annorlunda, den satt i nacken och pulserade runt i huvudet. Satt sällan på samma plats. När jag la mig på kvällarna var det som om jag hade ett pulserande ljud i öronen, det slutade först då jag somnade. Som att hjärtat satt i öronen... Tankarna började snurra... Om min fina vän fick en stroke, vad säger att inte jag kan få det?! Kanske huvudvärken jag hade var en föraning? Och hur ska jag kunna "skälla" på min väninna - att det är självklart att man inte kan jobba 7 dagar i veckan från morgon till kväll utan att något händer - om jag inte gör något åt min egen situation?? Det var dags att ta tag i min vikt, en gång för alla!
DÄR i slutet på mars i år hade det där 15 månader långa tänkandet och det dåliga måendet omvandlats till ett BESLUT! Det var dags! 15 månader, det är sjukt lång tid att bestämma sig på.... Men jag var bekväm, är bekväm.... Det var liksom så stort, hela mitt liv måste rivas upp, skakas om, förändras!! Och egentligen är det tråkigt att något så stort, omvälvande och chockerande som svår sjukdom ska få en att verkligen ta tag i sitt liv. Men jag gjorde det, jag bestämde mig DÄR och DÅ!
Jag pratade med Fredrik, som bara sa "KÖR!!!"... Så inom loppet av 4-5 dagar var jag igång från beslut och göra research om bästa metoden för mig till att börja träna på Itrim och gå på VLCD-drickorna. Jag tog mig inte tid att tänka på om det låg rätt i tiden, för oavsett när jag skulle valt att börja så hade det inte varit den bästa tiden. Jag körde bara igång!
Dagen innan jag började på Itrim upptäckte jag att jag hade skyhögt blodtryck (150/100 på jobbet och 180/100 hos läkaren). En arbetskollega sa till mig att min huvudvärk lät precis som hennes symtom på högt blodtryck. Jag trodde henne inte, jag hade ju aldrig haft högt blodtryck. Men det hade jag, det blev ytterligare en motor att gå ner i vikt (och ja, jag fick klartecken från min läkare). Valet att gå ner i vikt hade jag ju redan tagit, det högra blodtrycket var bara ännu en faktor som visade att NU var det dags för en livsstilsförändring.
Min motivation när det känns tungt och trist och jobbigt och motigt är att JAG kan påverka mitt liv till det bättre! Att få slippa sjukdomar, att ha gråtit med min väninna och insett att inget ont som inte har nått gott med sig för oss båda... Att hitta mig själv... Att ha ork, att känna mig stark, att må bra!! Att jag kan, att jag vill, att det går!
Det ÄR motigt, det ÄR jobbigt, men det är faktiskt ALDRIG trist!! Har jag ont om tid tänker jag att en 30 minuters PW räcker, tid som jag kanske ändå lägger på att surfa på FB för att "varva ner"... Och så går jag.... Och numer tänker jag att om jag ändå tagit på mig skorna och går kan jag lika gärna gå en timme.... Om jag nu ändå går liksom...
Att det tagit tid att skriva om min motivation, att berätta om det är för att min fina vän ville att jag skulle vänta. Att ge henne tid att läka och hitta tillbaka till SIG! Och tid, det måste man få! Både jag och hon har förändrats under de här månaderna, till det bättre måste jag säga...
Vad som motiverar dig kan jag inte sia om.... Man måste nog gå ganska djupt för att hitta sin riktiga motivation, att våga bestämma sig och genomföra en sån omvälvande resa. För mig handlade det inte bara om att det skulle stå 62 kg på vågen igen. Det är ett för stort och ogripbart mål när man är därborta där allt är som jobbigast liksom. Idag, fem månader senare, har det inte varit så svårt som det kändes då. Men tröskeln ATT ta steget är så jäkla stort och det svåraste är att bestämma sig och sätta igång. Sen går det av bara farten, i takt med att kilona rasar kommer också orken och glädjen tillbaka. I alla fall för mig!
Om du står i funderingarna på att förändra ditt liv, så kan jag bara säga att det är DU som måste bestämma dig och du måste göra det för dig själv. Det går inte om du försöker göra det för att tillfredsställa andra. När du väl bestämt dig, hitta en metod som du tror på och kör på den... Hatta inte mellan olika metoder, du måste låta din kropp få en chans att ställa om sig! Om du halkar av från banan, låt det vara så för den gången och fortsätt bara med ditt nya liv istället för att skuldbelägga dig själv.... Det är bara du som kan förändra ditt liv, och du kan bara göra det för att du vill det... Vi kommer alla att halka av från banan ibland, vi är ju bara människor. Jag vägrar att säga att man fuskar, för då blir det liksom legitimt att fortsätta.... För fuskar man en gång kan man lika gärna fortsätta gång på gång, för jag har ju redan gjort det dåliga.
För mig handlar det om medvetna val, där och då. Det kommer alla gånger vara värt att stoppa den där kakan i munnen vid nåt tillfälle, men låt det var en eller två kakor istället för hela kakfatet osv... Att unna sig är viktigt, men att unna sig varje dag är inte heller så bra.... Jag tror på nåt jag läste i nån tidning häromdagen: det är bättre att äta hälsosamt sex dagar i veckan och unna sig en dag i veckan istället för att äta hälsosamt några veckor om året.... Så ja, jag har bestämt mig! När jag är i balans ska jag vara snäll mot mig själv, göra medvetna val och om jag nån gång halkar dit är det inte hela världen så länge det inte är varje dag!
För jag ska aldrig aldrig aldrig mer tillbaka! Jag har lovat mig själv det. Jag vet att det är svårt, att kroppen säkert kommer sträva efter att gå upp i vikt igen. Men jag har lovat mig själv och mitt mående att jag INTE ska dit igen! Jag har fått - och får - verktyg som jag nu jobbar med i det dagliga livet. Och även om det inte är lätt med alla hjärnspöken, frestelser och annat så SKA jag lyckas! Så är det bara!
Och orkade du läsa ända hit, så en eloge till dig. Det var ett svamligt och långt inlägg det här.... Men ack så viktigt för mig att få ner på pränt ;)
Puss och kram!!!!
