Det måste vara svårt att få ett litet syskon. Tror inte Aston är ett undantag. Han är mycket kär i sin lillebror, sjunger för honom, tröstar honom om han är ledsen, vill hålla i bebisen så ofta han kan, hämtar blöjor och lånar ut sin älskade gröna filt.
Men där vi ser att han är lite extra känslig är när han ska lämna mig hemma och gå iväg med pappa. Då blir han såååå ledsen och ropar "Mamma, min mamma". Men det verkar ändå gå över fort, trots stoooora krokodiltårar. Är nog lite mer test att se om vi gör "allt" han vill än nånting annat. Vi gör ingen affär av det utan berömmer honom och säger att han är duktig, för det är han ju. Det är bara lite svårt med känslorna.
I övrigt är han samma glada rara underbara lilla Aston, som vi älskar såååå mycket. Vi HAR förståelse för att det är lite jobbigt i början, vår älskling. Men snart är detta vardag och normalt för oss alla.
{Bloggar på språng med min iPhone}
