Jag låg inatt och funderade på det här att jag snart ska bli mamma till fyra barn... FYRA barn, det är rätt många det. Samtidigt så känns det inte som om jag ska bli fyrbarnsmamma, kanske beror det på att Robin och Martin är vuxna, att de sköter sig själva i stor utsträckning, att de är en så stor hjälp i vardagen.
När jag väntade Aston så hade jag en mycket lätt graviditet, mådde som en prinsessa och gick tyvärr upp lite för mycket i vikt för mitt eget tycke... Men jag mådde bra, så bra! På slutet fick jag ont under vänster skulderblad då jag var ute och gick mer än 10 minuter, troligen pga att magen var så tung... Förlossningen var som tredje förlossningen lätt blir, snabb men ändå min jobbigaste... Det var ketchupeffekten... Var öppen 1 cm med grymma värkar när vi kom in till förlossningen... Det hände inget, det hände inget, det hände inget... Sen pressar barnmorskan upp modermunnen till 4 cm och vips så föds Aston 2 timmar senare. Hade såååå ont, men klarade mig med akupunktur och lustgas...
Den här gången mår jag oxå mycket bra, förutom första veckorna under varma sommaren då jag mådde dåligt rent psykiskt (men inte illamående). Började stavgå, kom med i viktprojektet och har mått så bra sen vecka 15 ungefär! Känner mig stabil, stark i kroppen, pigg i huvudet, glad och tillfreds!
Efter att ha haft tre snabba förlossningar på 7 timmar (Robins), 4 tim och 50 min (Martins) och 6 timmar (Astons) så hoppas jag på en till hyfsat snabb förlossning. Kan nog säga att det skrämmer mig lite lite mer denna gång att föda ett barn till, inte så att jag är förlossningsrädd - inte alls!! Men smärtan jag hade med Aston är så nära, så påtaglig... Som att jag såg mig själv utifrån där jag stod på knä i sängen och andades lustgas och bara försökte "överleva". Jag gör gärna om det, men hua - den smärtan ;-)
Jag minns inte hur Robin och Martin var i magen, om de sparkade mycket eller lite... Aston var lugn, väldigt lugn... Han sparkade ofta till höger, men var rätt cool och soft i magen. Myran är helt klart mer rörlig och "vild". Sparkar oftare och mer, rör på sig på ett annat sätt - men är ändå rätt lugn. H*n sparkar oxå mest till höger, jag kan känna hur Myran rör på sig ibland - nästan skruvar på sig. Men sen sparkar det igen till höger :-)
Ja, spännande är det allt :-D
4 kommentarer:
Hmm - undrar vad som är bäst - att veta vad som väntar (ev.) vid förlossningen, eller att inte ha nån aning?? Alltså egen erfarenhet. Nå, jag ska då få veta snart, jag med.
Jaa du, Helene. Varje förlossning är ett oskrivet kapitel. Det märks vad som händer den dagen. Det kommer säkerligen gå bra. Och smärtan glömmer man fort på nåt konstigt sätt. Men visst funderar man ibland på vad man gett sig in på. När det startar och man kommer på....aj fasen, det var ju så här ont det gjorde...f**n också. Tankarna man har under tiden är intressanta. Att skriva ner och spara för framtiden. För man kommer inte ihåg sen hur det var just nu, just här.
Kram /M (som väntar på magbilder....)
underbart att få läsa lite av dina tankar, funderingar och erfaraenheter :-) visst är det konstigt hur vi är gjorda för att förtränga till viss del för annars skulle nog de fleta bara få ett barn :-D men vilken fantastisk upplevelse det är att föda barn, att klara av det, att överleva helt enkelt :-D
å just de, denna gången tror jag du får en tjej :-) gissade rätt på aston så får se om jag har rätt denna gången åxå
kramar
Hejsan!
Jag kom att tänka på en sak när jag läste ditt inlägg. När du födde Aston var det många år sen sist, så då räknades du som förstföderska igen vad gäller kroppen och vad den kan göra. Nu är det inte lika länge sedan din kropp gick igenom en förlossning så den är mer van vid fenomenet så att säga, så det är inte alls säkert att det gör lika ont igen. Ska bli kul att se den lilla Myran i magen sedan!
ninaerica
Skicka en kommentar