Jag vet att jag fotograferar mycket, men jag försöker verkligen fotografera så mycket som möjligt för att täcka så mycket som möjligt. För att ha kvar minnen, att ha kvar de små historierna som lätt försvinner bort i tomma intet i den takt åren går. Man tror man ska minnas, men det gör man inte. Det vet jag då jag har två vuxna barn, det är så mycket från deras barndom vi inte minns - trots att jag ändå fotograferade även de två rätt mycket (det var mycket för att man då fotograferade analogt).
Bara en sån här söt liten historia, som att Aston hjälper Charlie med skorna. Plötsligt är Aston så mycket större, visar så mycket mer omtanke om sin bror. De har alltid var fina med varandra, men plötsligt så är inte JAG:et det viktigaste i alla lägen. Så fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar