
Så typiskt tonåringar... Vi pratade massor i fredags, efter att han haft en ordentlig diskussion med sin far. Att om han tycker det är svårt att vara tonåring, så är det ännu svårare att vara tonårsförälder och veta när man ska vara hård och när man ska börja släppa efter. Det finns ju liksom ingen mall för när man ska göra ditten eller datten.
Robin är en underbar, intelligent och ansvarsfull pojke och det säger jag ofta till honom. Att vi stoppar diverse aktiviteter på stan under sena kvällar osv har ju inte nåt att göra med att vi inte litar på honom, snarare att man inte kan lita på samhället. Och ungdomar påverkas ändå så lätt av sina vänner och kompisar, svårt det där....
Ja, jag älskar mina barn och att jag inte tillåter dom att göra "allt" dom vill beror inte alls på att jag tycker barnen är opålitliga. Snarare är det så att jag aldrig skulle förlåta mig själv om nåt hände dom...
Tonåringar är underbara, men ack så bångstyriga ibland :) Men jag tror på att man talar med varandra. Alltid, jämt och hela tiden! Man får aldrig sluta förklara för barnen varför dom inte får göra si eller så... Oavsett om dom accepterar det eller inte. Förr eller senare så inser barnen att det är av omtanke och inte av jäkelskap som vi sätter regler :)
Men som sagt, jag har ännu inte några större problem med barnens tonårsfasoner. Bara väntar på att tonårsbacillen ska drabba även Kungsholms-hemmet :)
*kraaaaaaaaaaam*