Idag var det dags för första vägningen på Itrim och jodå, visst känner jag att jag gått ner lite. T.ex sitter vissa kläder något lösare. Men svårt att uppskatta hur mycket jag gått ner, jag gissade på 1,5 kg eller i bästa fall 2 kg.
Döm om min förvåning då vågen visade en viktnedgång på 3,1 kg!!! På en vecka!!! Jag har förlorat hela 2,3 kg FETT, vilket känns så himla bra!!!
Döm om min förvåning, -3,1 kg på en vecka. Men det är klart, jag har jobbat HÅRT debba vecka! Jag har kört 3 pulspass, stavgått 2 korta pass och ett långt samt tagit en hel del promenader. Så i kombo med drickorna så borde det ge resultat... Men så pass mycket första veckan känns ju underbart, som att allt slit verkligen är värt det!
Jag mår också hur bra som helst!! Ingen som helst huvudvärk sen dagen innan jag körde igång!! Det känns fantastiskt! Ibland fryser jag om händerna dock, det verkar vara enda biverkningen jag har.
Här kommer även lite personliga reflektioner över folks reaktioner:
Jag förvånas lite över hur vissa personer har svårt att uppskatta och ge beröm vid bra insatser. Jag får höra saker som att Itrim inte är bra, snabb viktnedgång är inte bra, att jag med största sannolikhet kommer att gå upp igen då jag börjar äta, att jag bara gått ner i vätska osv.
Och visst, om jag lägger av helt med all träning jag nu försöker få in i mitt liv och sen äter all möjlig skit utan tanke så lär jag göra det. Det jag ska göra med min Itrimresa är ju att ÄNDRA min livsstil, inte bara gå ner i vikt....
Jag undrar varför endel har så svårt med goda resultat hos andra, som att det jag nu gör är en genväg? Istället för att uppmuntra att jag ändrar min livsstil? Jag försöker alltid uppmuntra andra, oavsett vilka vägar och metoder de tar sig för. Allt är ju bättre än att fortsätta vara en matglad soffpropp?!
De flesta är dock uppmuntrande och det är de personerna som är allra viktigast för mig. Inte de med negativa tankar och åsikter! De som peppar och uppmuntrar är värda att lägga energi på, inte de som aldrig säger ett gott ord....
