Idag åkte jag upp på mitt gamla jobb en sväng för att visa upp Aston och fika lite. Så skoj att träffa tjejerna igen, åh vad jag saknar dom! Aston fick ett par jättefina byxor och en Bamsebody till (med Vargen på). Han kommer bli supertuff i dom kläderna!
Efter det tänkte jag och Åsa ta barnen upp i Observatorielunden. Aston har ätit och sovit lite halvdant under natten och hela dagen, så när vi sågs vid Vasaparken var det det vi pratade om.
Vi köpte lite att äta, promenerade till en kortis till Lindex och där fick jag låna skötrummet och byta på Aston. Eftersom han har en förmåga att helst vilja bajsa utan blöja så tog det tiiiiid innan vi var klara och när väl blöjan var bytt så var han hungrig. Så Åsa tog sina barn till McD och väntade på oss där. Aston svepte i sig mer mat än han brukar göra under ett mål...
Så när vi väl kom till McD så var klockan så mkt att det inte var nån idé att ta sig upp till Observatorielunden för att fota. Aston somnade som en stock i min famn och 3,5 timme senare sover han fortfarande - men är nog på G att vakna nu. Stackars liten, han har haft att göra mao och sömn att ta igen :-)
Så eftersom det inte blev som vi tänkte oss idag får vi hoppas på fint väder snart igen, så vi kan ta oss upp till Observatorielunden senare i veckan och fota lite innan alla löven är borta.
4 kommentarer:
Vilken liten prins han är, bajsa utan blöja minsann. :O)
Det är inte lätt att vara liten kille.
Höstkramen Anna
man kan ju itne alltid planera med en 1 månaders bebis :-D fast de kan man inte med en tös på 2,5år heller :-p
tänkte kolla meed dig NÄR kan man blogga sina alster från Juli/augusti numret av scrapbooking-mm? såg att du inte hade gjort det än men de kan ju vara för att du haft fullt upp åxå :-)
Det är väl lite det som är charmen med barn. Att inte planera och fylla sin almancka utan ta dagen som den kommer. Vissa dagar får man mycket gjort andra ingenting. Det är en konst att njuta här och nu.
Själv är jag apdålig på det...
Önskar er alla lycka, härliga höstdagar och ser fram emot att ta del av era stunder här på bloggen.
Kram Suzie
Hihi, jaa, tänk hur det kan vara med en liten bebis. Jag hade nästan glömt det där men nu när jag läst din berättelse minns jag hur det kunde vara när mina sötisar var yttepytte... och dom är ändå bara 5 och 7.. tänk så fort tiden går. Jag ser fram emot de fina fotona som ni säkert får tid att ta snart. *kram kram*
Skicka en kommentar